Blod är tjockare än vatten

Boken skriven av; Astrid Trotzig

Det stora ämnet i den här boken är adoption, men också barndom, kamp och rättvisa.

Boken handlar om hittebarnet Suh Yeo Park, som fem månader gammal adopteras till Sverige. Det  enda hon har med sig är en bunt papper med sin ”identitet” i. Grejen är bara det att ”identiteten” ser precis likadan ut som sin brors, med undantag för namn och kön.

Jag tycker att det är rätt skrämmande, att den koreanska adoptivbyrån, inte lägger ner mer tid på varje barn, utan det behandlas som en i mängden.

Su kom till Sverige 1970 från Sydkorea. Tjugofem år senare återvänder hon till Korea, endast med tankarna om att skaffa sig ett minne av sitt hemland.

Boken handlar mycket om hennes kamp, för att bli accepterad i Sverige. Rättvisan om att alla är precis lika mycket värda. Men det är svårt, att se ut som en korean, men inte vara en. Om någon frågar något om hennes hemland, kan hon inte svara. Hon vet nämligen inte vad som är hennes hemland. Det hon vet är att hon adopterats från Korea.

Detta gör att hon vill veta mer, mer om landet hon kommer ifrån. Hon söker sig till Stockholms asiatiska kvarter, känner doften och inspireras inför sin kommande resa.

Jag tycker att boken var jättebra, för att den tar upp ett intressant och viktigt ämne, om hur hemskt det var att bli adopterad då. Jag hoppas att det är bra mycket bättre i nuläget, att man lägger ner mer tid på barnet i fråga och information till blivande föräldrar. ( lägg in information om adoption )

Jag läste boken med mycket intresse, jag verkligen plöjde igenom den på två kvällar. Jag kunde inte lägga ifrån mig den. Jag tror att det beror på att hon skrev med en sådan känsla och inlevelse, och det kändes som om jag var där i Pusan och inte hemma i min säng. Jag följde med henne, varje steg hon tog, det var som om jag satt i hennes ficka och fick ta del av alla känslor och intryck. Det var häftigt, jag har aldrig känt så om en bok förut. (dagboksform! OBS)

Vidare så hängde jag också med henne i Sverige. Varje gång hon blev mobbad, kallad för japan och hennes ledsna uppsyn. Hur skulle det själv kännas, att bli kallad för japan när du i själva verket är en korean? Eller att inte vet någonting om ditt land, inte var du är född. Inte ens vem din mamma är? Du vet inte var du har bott de första månaderna i ditt liv.

För mig är det otänkbart, men för andra är det ren verklighet...

Av Sara Rosenblad Hr2