Jag vaknade brevid en väldigt sötnötig pojkvän, och mina nerver började redan kännas av. Fick i mig lite frukost bestående av risgrynsgröt och kanel plus socker. Tobias gnällde lite på att jag hade mjölk på, men men, jag hade viktigare saker att tänka på. Vi var i stallet halv nio, för jag trodde att första start skulle gå klockan tio, men jag hade sett fel och Sofie rättade mig som tur var. Jag hade en timme plustid, vilket var väldigt skönt.
Kvällen innan hade jag badat båda hästarna och knoppat dem, så det var redan klart. Det jag behövde göra när jag kom var bara att reda ut svans och borsta av. Siri putsade alla saker, snäll hon är!
Jag hann mocka innan också, vilket var hur skönt som helst. När klockan började närma sig halv elva sadlade jag Disus, och jag fick lite halvt panik för schabraket jag tänkte ha passade inte. Som tur var gick Virve förbi precis då, så jag fick låna ett av henne, supersnällt!

Satt upp och red i väg. Nerverna var värre nu och jag försökte fokusera på att rida och inte tänka så mycket. Hon kändes fin på framridningen, lyssnade förvånansvärt bra och det kändes ganska lugnt. När det var min tur, kom nerverna fram och hela jag skakade. Detta kände Disa såklart, och det blev ingen bra ritt. Jag har inga som helst kommentarer om den, förrutom att Disa inte lyssnade på mig överhuvudtaget. Det var som att sitta på henne för ett år sen, när hon kom och det var otroligt tråkigt. För som jag har jobbat med henne, så gick allt åt skogen när det gällde. Det var ju en speciell klass i dressyren, där domaren skulle gå igenom programmet direkt efter plus att man skulle få träna på det som inte gick bra. Men det hon hade att säga om oss var att allt var dåligt typ, och hon sågade Disa direkt, för att hon är en travare, jag fick inte ens chans att förklara att vi kan så mycket bättre, utan hon bara sågade mig.

Jag gick därifrån arg som ett bi, om inte argare. Hade jag fått tillfälle att slå ner någon, då hade jag gjort det. Marie försökte lugna ner mig, men det var inte lätt. Så förlåt alla som jag snäste åt, det var inte åt er, utan jag var bara väldigt arg.

Upp och iväg på nästa häst, som jag egentligen inte ville starta på, men jag vände min ilska till något bra och fick fram ett jäkla jävlar anamma! Jag skulle visa den där somaren att travare minsann kan gå dressyr, så jag red fram ordentligt. Socka kändes bra, men hon har känts bättre. Det är svårt att rida fram på 20 meter, men det gick.

När jag kom in på banan, vande jag Socka vid domarbordet och red sedan lite i trav innan jag startade. Programmet gick inte så jättebra, men det var efter programmet som jag fick min revansch! Då fick jag trava på en volt och då kunde jag rida minsann! Galoppfattningar fick jag öva på också, och behålla formen i dem. Svårt, men domaren kallade Socka för "en jättetrevlig häst, som kan gå långt ".

REVANSCH !