Det känns som om livet har vänt. Ensamheten blev inte alls för mycket, utan han fanns bara där, just där vid rätt tillfälle.
Man kan väl inte rå för fjärilar i magen?
Att vi sedan började prata med varandra, gjorde inte saken "bättre". Att snack om Southpark och superman kan göra så mycket. Men det visade sig att ett intresse smög sig fram. Jag kände inte av det själv, men sedan kom den emot mig som en stor vindpust, och det var då jag vaknade till. Jag var tvungen att reagera nu, annars skulle chansen försvinna. När vi sedan träffades, då visste jag, han ska jag ha! Han är precis som jag, men han har kommit lite längre än mig med sina drömmar. Men det är bara posetivt, en kille som vet vad han vill.

Jag måste nog vara ganska lyckligt lottad iallafall.

* En snäll kille, som inte alls är en mes, tycker om mig.
* En kille som är väldigt musikalisk av sig, & grym som faan !
* En kille som är otroligt kärleksfull, som är kär i mig.

Han är en naturbegåvning helt enkelt!
Jesus!