Det känns som om mitt liv består av en massa såkallade B-vänner och ett fåtal sanna vänner. Det jag menar med B-vänner är sånna som vill vara med mig, om ingen annan kan, för rädslan att sitta hemma en kväll blir för stor.
Då duger jag minsann. Jag känner att det inte är okey att behandla mig så, men vad ska jag göra? När mina enda sanna vänner bor långt härifrån och har fullt upp med sitt?
Jag är ingen sån person som alltid måste vara med någon, eller alltid känna att "du är min bästa vän, och nu ska jag skriva massa "oäkta" saker om dig på min blogg, bara för att bevisa att du är min bästa vän".
Nä, det där har jag vuxit ifrån.
På det sättet så känner jag att jag är så mycket äldre än dem jag umgås med.

Folk som inte känner mig och som har sett mig, kan tycka att jag är så larvig, och att jag aldrig kommer blir vuxen osv. Men skillnaden med mig är att jag kan bete mig vuxet i alla situationer och jag är en vuxen människa som tar ansvar för mitt liv.
Tar ett exempel bara.
Alkohol.
Jag har aldrig varit den som sprungit runt på en massa hemmafester och druckit "olaglig" sprit, bara för att jag inte har något bättre för mig. Jag drack min första cider när jag var arton år, en månad och några dagar. Det, tycker jag är vuxet.

Men samtidigt kan jag känna att jag har missat det där med hemmafester lite granna. Att jag aldrig upplevet dem "bra" stunderna med det, och jag kan aldrig hänga med i ett sådat snack eller skratta åt vad som hände på "fjortisfyllan".
Min yngsta storebror sa en sak på julafton förra året som berörde mig;
"Sara har genomgått en stor förändring dem senaste åren, förut var hon jätteordentlig och så, och nu har hon förvandlats till en wildcat! "
Då kunde jag skratta åt det, men jag har tänkt lite på det där. Han har säkert rätt, men jag är fortfarande samma gamla Sara, som fortfarande är rädd för spindlar och är sjuk för jämnan. Och Mattias, mina betyg är så mycket bättre nu, än dem var då. Så den här wildcat grejen kanske bara var bra för mig?